Vad innebär misslyckad embryoöverföring?
Det finns ingen internationellt vedertagen definition av upprepade misslyckade embryoöverföringar (RIF, recurrent implantation failure). Vanligtvis avses en situation där klinisk graviditet inte uppnås trots att ett embryo av god kvalitet har överförts till livmodern minst 2–3 gånger.
I vissa definitioner beaktas även kvinnans ålder och embryots kromosomuppsättning. Risken för misslyckad embryoöverföring ökar med stigande ålder när embryonas kromosomantal inte har undersökts.
Kromosomavvikelser i embryot är en av de vanligaste, men osynliga, orsakerna till att implantationen misslyckas. Det uppskattas att cirka 72 % av alla misslyckade implantationer är relaterade till kromosomavvikelser hos embryot.
Embryots kromosomantal kan undersökas med preimplantatorisk genetisk testning, PGT-A. Metoden ger information om kromosomuppsättningen hos varje embryo före embryoöverföringen. På så sätt kan embryon med normalt kromosomantal väljas för återföring. PGT kombinerar provrörsbefruktning (IVF) med genetisk analys.
Spermierna måste kunna passera genom livmodern och äggledarna för att nå det frigjorda ägget. Några dagar efter befruktningen transporteras embryot till livmodern där det fäster vid livmoderslemhinnan, det vill säga endometriet. För att moderkakan och fostret ska kunna utvecklas normalt måste förhållandena i livmoderslemhinnan vara gynnsamma.
En blockerad eller skadad äggledare kan förhindra spermierna från att nå ägget eller hindra det befruktade ägget (zygoten) från att transporteras till livmodern för implantation. Skadade äggledare ökar också risken för utomkvedshavandeskap.
Avvikelser i livmodern eller bäckenområdet kan förhindra det befruktade ägget från att fästa vid livmoderslemhinnan och samtidigt påverka äggledarnas funktion. Om det bekräftas att infertiliteten beror på äggledarskador är den nödvändiga behandlingen provrörsbefruktning (IVF). Inflammation i skadade äggledare kan försämra resultaten av IVF-behandling, och därför kan det i vissa fall vara aktuellt att överväga kirurgiskt avlägsnande av de skadade äggledarna.
Den första bedömningen av livmodern görs med ett vaginalt ultraljud. Undersökningen möjliggör en noggrann bedömning av livmoderns strukturer, livmoderslemhinnan (endometriet) och äggstockarna.
Med hjälp av ultraljud kan man upptäcka exempelvis myom, livmoderpolyper och ovarialcystor, vilka i vissa situationer kan kräva kirurgisk behandling.
Hos vissa patienter behövs en mer detaljerad undersökning av livmoderslemhinnan. Upprepade missfall, tidigare bäckeninfektioner eller avvikelser som upptäckts vid ultraljud kan vara skäl att utföra hysteroskopi (livmoderundersökning med kamera) eller ta ett vävnadsprov från livmoderslemhinnan (endometriebiopsi).
Dessa undersökningar kan hjälpa till att identifiera bakomliggande orsaker till infertilitet, bedöma lämpliga behandlingsalternativ och utvärdera möjligheterna till graviditet.
Hysteroskopi kan utföras på läkarmottagningen men görs oftast i ett särskilt behandlingsrum. Vid undersökningen förs ett tunt hysteroskop in genom livmoderhalsen så att livmoderhålan kan granskas på en bildskärm.
Livmoderhålan bedöms med avseende på strukturella avvikelser, såsom skiljeväggar i livmodern, samt polyper och myom. Dessutom bedöms livmoderhålans utvidgningsförmåga, som exempelvis kan begränsas av sammanväxningar.
Samtidigt kan prover från livmoderslemhinnan tas för vidare analyser. På så sätt kan man bland annat utesluta inflammationer och immunologiska obalanser samt säkerställa att den hormonella miljön är gynnsam.
Med hjälp av hysteroskopi kan sammanväxningar delas och polyper samt submukösa myom avlägsnas.
Ett vävnadsprov från livmoderslemhinnan för utredning av kronisk endometrit, aktiv endometrios eller olika immunologiska avvikelser kan ofta tas i samband med en vanlig gynekologisk undersökning.
Endometrit är en kronisk inflammation i livmoderslemhinnan som inte nödvändigtvis orsakar några symtom men som kan förhindra embryots implantation. I sådana fall behandlas tillståndet med antibiotika.
Äggledarnas öppenhet undersöks med en äggledarundersökning, så kallad hysterosalpingosonografi (HSSG).
Undersökningen utförs av en gynekolog med specialisering inom fertilitetsbehandling under den första halvan av menstruationscykeln, före ägglossningen.
Vid undersökningen sprutas koksaltlösning eller ett skummande kontrastmedel in genom livmodern till äggledarna. Vätskan fyller livmoderhålan och äggledarna och passerar slutligen ut i bukhålan. Samtidigt utförs en ultraljudsundersökning.
Om genomströmning kan konstateras anses äggledarna vara öppna. Undersökningen ger dock inte fullständig säkerhet om att äggledarnas funktion är normal när det gäller transport av könsceller och embryon.
Friska äggledare innehåller cilier (flimmerhår) som hjälper spermier och det befruktade ägget att transporteras i rätt riktning. Ciliernas funktion kan dock inte utvärderas med denna undersökning.
Vid tydlig äggledarorsakad infertilitet är undersökningsresultatet avvikande. Detta kan till exempel vara fallet när passagen är blockerad eller när man konstaterar hydrosalpinx, det vill säga en vätskefylld utvidgad äggledare.
Äggledarna kan skadas till följd av infektioner i bäckenområdet. I dag är den vanligaste orsaken klamydia. Bakomliggande orsaker kan också vara endometrios eller tidigare gynekologiska operationer eller bukkirurgi.
