Blogg
Okt 13, 2026
Att fatta beslut om att få barn med hjälp av donerade ägg eller spermier är för många ett stort och känslomässigt steg. Processen kan väcka allt från hopp, förväntan och glädje till sorg, oro och frågor kring framtida föräldraskap. I den här intervjun delar Ovumias psykolog Charlotte af Ekenstam med sig av sina erfarenheter från möten med patienter som står inför donationsbehandling. Hon berättar om den psykologiska utredningen, vanliga känslor och funderingar, hur man kan förbereda sig inför föräldraskap genom donation och varför öppenhet kring barnets ursprung är så viktig.
För samkönade par brukar donationsbehandling oftast kännas ganska okomplicerat och de flesta som jag möter känner förväntan och tillförsikt inför behandlingen och att påbörja processen för att få barn.
Ensamstående kvinnor som står inför donationsbehandling för att få barn på egen hand har oftast gått igenom flera år av barnlängtan men där de inte hittat rätt partner. Att stå inför donationsbehandling kan väcka hopp och längtan, men att acceptera situationen och omorientera sig kan även vara förknippat med sorg. Att inte tillhöra normen i samhället och att få frågor från omgivningen kan ibland väcka skamkänslor. Oros- och skuldkänslor för hur det kommer bli för barnet och hur jag själv kommer känna som ensam förälder kan också bubbla upp. Ju mer bearbetade de egna känslorna är, desto mer stabilt känslomässigt känns det oftast att gå in i donationsprocessen.
De flesta olikkönade par som står inför donationsbehandling har vanligen många års erfarenhet av IVF-behandlingar som inte gått vägen. Möjligheten till donation kan kännas som en lättnad samtidigt som det kan väcka sorg över att inte få barn med helt biologisk koppling. Av de patienter jag möter förekommer ibland skam- eller skuldkänslor och här skulle jag säga att det oftare drabbar den som inte kommer ha en biologisk koppling till barnet. Skam är oftast kopplat till att känna att jag inte kan bidra med egna gameter. Skuld handlar mer om något jag känner att jag gjort eller inte gjort i relation till någon annan. I den här kontexten kan det till exempel handla om att den ena känner att ”jag är den som försvårar barnprocessen” eller ”jag är den som får bära ansvaret för hur donationen blir för barnet”.
Den psykosociala bedömningen inför donationsbehandling bottnar utifrån lag och kunskapsstöd helt i ett barnperspektiv. Att titta närmare på hur det skulle bli för ett barn att växa upp med dig eller er som föräldrar är det bredare övergripande syftet. Utifrån det blir det viktigt att utforska hur livet ser ut kring den blivande/de blivande föräldrarna men också att förstå mer om dina/era tankar och känslor kring föräldraskap, egna behov och resurser, socialt nätverk, olika typer av utmaningar som kan finnas, barnets behov och donationsaspekten för att nämna några centrala frågor. Bedömningen är individuell och tar utgångspunkt i patientens bakgrund och ingång till att bli förälder via donation för att sedan handla mer hur det konkret och känslomässigt skulle vara att ha ett barn via donation, sett i ett mer långsiktigt perspektiv.
Först och främst att det är normalt att känna så inför en bedömningssituation. Men egentligen är det ett reflekterande samtal där vi tillsammans pratar om viktiga frågor som rör donationen och föräldraskapet, där det också finns möjlighet att ställa frågor och ta upp sådant som känns svårt eller som kanske oroar. Öppenhet och reflektion brukar gynna ett sånt samtal och många upplever också att det är skönt att få prata igenom ett så viktigt livsbeslut.
Som blivande ensamstående förälder kan det handla om att bearbeta beslutet att få barn på egen hand och att fundera kring vilka emotionella och praktiska förutsättningar jag har. Stöd och socialt nätverk är en annan viktig förberedelse och att involvera sitt nätverk tidigt i processen. Tänk gärna lite konkret kring ekonomi, hur vardagen kan komma att se ut under olika tidsperioder med barnet och dina egna behov. När det gäller donationsaspekten är en viktig förberedelse att tänka sig att det är en fråga som du/ni kommer att ”förvalta” under barnets hela liv. Att fundera kring hur du vill berätta och prata med barnet om donationen samt att bemöta omgivningens frågor eller reaktioner kan vara viktigt att fundera kring. Ju tryggare du/ni som blivande förälder känner dig kring donationsaspekten, desto lättare kommer det bli att stötta ditt barn kring den frågan.
Det är en väldigt rimlig fundering som jag brukar normalisera. Att veta om att vi inte kommer dela samma genetiska ursprung sätter ju igång många tankar kring hur barnet kommer bli och hur jag som förälder kommer känna inför barnet. Att få barn är också något nytt vi aldrig tidigare har upplevt vilket kan skapa oro för vissa, även föräldrar som har genetisk koppling till barnet. Ofta försöker jag förstå vad det är konkret som oroar den blivande föräldern mest och sen försöker vi tillsammans undersöka varför. Att prata om det som oroar och ge plats åt tankar och känslor som kan kännas förbjudna brukar ofta ta bort laddningen lite och bidrar till att på förhand bearbeta känslorna kring anknytning och att bli förälder.
Att ta god tid på sig att undersöka hur var och en i paret känner inför donation är viktigt. Oftast är det mer känslomässigt komplicerat för den vars gener inte förs vidare och den kan behöva lite extra utrymme i samtalen. Hur kommer donationsaspekten påverka oss och barnet känslomässigt och vad kommer vi behöva för att själva kunna vara trygga och stabila föräldrar och samtidigt kunna stötta barnet kring donationen? Dessa är viktiga frågor att ställa sig. För samkönade par är det även bra att ha pratat igenom vem som ska bära barnet och hur det skulle bli om det visar sig att det inte går med den i paret som primärt vill vara mottagare.
Ju tidigare ett barn får veta om donationen desto naturligare vävs det in i barnets självbild. Om det ur barnets perspektiv inte finns ett ”före eller efter jag fick veta” så har det alltid varit så och blir på så vis mer naturligt. Donatorbarn som får veta om donationen senare i livet riskerar att uppleva det som traumatiskt. Dels eftersom det leder till ett slags kaos vad gäller självbilden och identiteten där allt jag trodde om mig själv plötsligt kastas omkull. Dels eftersom det innebär ett allvarligt tillitsbrott mellan barnet och föräldern/föräldrar, som undanhållit frågan. Viktiga saker som barn inte vet om men senare får veta, såsom donation, tenderar också att väcka fantasier hos barnet om varför jag inte fått veta. Det som undanhållits av föräldern kan till exempel associeras med skam hos ett barn.
De flesta vill vara säkra på att donatorn är frisk och inte för vidare några allvarliga sjukdomar. Andra funderingar handlar mer om hur många barn donatorn kan ge upphov till, vilket land donatorn kommer från och fysiska attribut. Många funderar även på hur vanligt det är att donatorbarn vill få kontakt med donatorn och hur det brukar bli för barnet.
Frågor eller synpunkter från omgivningen kan bottna i nyfikenhet och vilja att förstå eller stötta, men kan också inbegripa åsikter och värderingar som ibland känns obekväma. Att berätta om donationsbehandlingen för andra kan i sig vara bearbetande och göra att du kommer vidare kring frågor som kanske känts svåra. Men i en fas då du själv känner dig skör och osäker kan omgivningens synpunkter bli belastande snarare än bearbetande. Hur du kan hantera detta hänger alltså ihop med hur omgivningen reagerar och vart i den emotionella fasen kring donationen du själv befinner dig. I en emotionellt skör fas kan det kännas lättare att prata med några få och nära som är inkännande och lyssnar. Om du känner dig mer trygg och stabil kring donationen kan det kännas lättare att besvara frågor från olika håll och även lättare att avgränsa dig eller skydda dig från frågor som du av olika anledningar inte vill gå in på. Om frågorna kommer när barnet finns kan det vara ett bra riktmärke att fundera över hur du/vi som familj bäst bemöter detta ur barnets perspektiv. Att svara kortfattat och konkret till omgivningen brukar vara hjälpsamt för barn och där kan du som förälder fungera som en viktig förebild för barnet i hur den själv kan besvara frågor från andra eller prata om donationen.
En fertilitetsbehandling kan innebära anspänning och oro men kan också vara påfrestande för kroppen rent fysiskt. Praktiskt stöd från omgivningen eller distraktion i form av aktiviteter som gör dig gott kan kännas extra viktigt. Även stöd från en chef eller anpassningar av arbetsuppgifter under en period kan vara till hjälp. Att prata med de som står dig nära eller bara att de vet om att det är en jobbig period med anspänning kan vara bra.
Sorg behöver få finnas och uttryckas. Att vara öppen med sin sorg både inför sig själv och de som står en nära är bearbetande i sig. Sorgebearbetning handlar om att ta in hela situationen du befinner dig i och uppleva alla känslor som finns kopplade till den. Sorg är ofta något som tar tid och som går upp och ner i styrka. En acceptans för att sorgen får finnas samtidigt som nya vägar, såsom donation, utforskas är ett sätt att bearbeta sorgen. Att inte forcera fram eller påskynda donationen mer än nödvändigt kan samtidigt vara viktigt för att få utrymme att uppleva och bearbeta sorgen. Men det egna utforskandet av donation kan ibland vara det som tar en vidare i sorgen och hjälper till att skapa perspektiv och får dig att fundera kring vad som verkligen känns viktigt och vilka vägval du vill ta utifrån det.
Att ta beslut kring donation är stort och ställer många tankar och frågor på sin spets. Men att gå igenom donationsbehandling och få barn via donation är också förknippat med känslor. Glöm inte bort dina/era känslor i processen och ta dom på allvar. Ibland kan den känslomässiga reaktionen komma senare, kanske till och med när det blir mer verkligt och graviditeten är ett faktum. Förbered dig på att känslor kommer komma i något eller flera skeden av processen.
