Polyendokrint metabolt ovarialsyndrom (Polyendocrine Metabolic Ovarian Syndrome, PMOS, tidigare PCOS) är den vanligaste hormonella störningen hos kvinnor i fertil ålder samt den vanligaste orsaken till infertilitet kopplad till ägglossningsstörningar.
PMOS orsakas av en obalans i könshormonerna och kan drabba upp till en av tio kvinnor i fertil ålder. Syndromet är ofta förknippat med förekomst av flera små äggblåsor i äggstockarna.
Över hälften av kvinnor med PMOS har övervikt, och många har nedsatt insulinkänslighet, inklusive ökad risk för graviditetsdiabetes. Förhöjda insulinnivåer kan öka produktionen av androgener (manliga könshormoner), vilket kan leda till oregelbundna menstruationer och svårigheter med ägglossning. Båda dessa faktorer kan minska chanserna att bli gravid.
Typiska symtom är oregelbundna, förlängda eller helt uteblivna menstruationer. Många har även fet hud, akne och/eller ökad hårväxt (hirsutism).
PMOS (tidigare känt som PCOS) diagnostiseras genom bedömning av menstruationscykeln, gynekologiskt ultraljud och hormonprover. Blodprov kan utesluta andra orsaker till menstruationsrubbningar, såsom sköldkörtelsjukdomar och förhöjd prolaktinproduktion.
Dessutom bedöms nivåer av androgener samt hormoner som reglerar äggstockarnas funktion (FSH och LH). Analys av AMH (anti-Müllerskt hormon) kan användas som stöd vid diagnostiken. De förhöjda testosteronnivåer som ofta förekommer vid tillståndet kan också påvisas genom blodprov.
I vissa fall kan små livsstilsförändringar räcka för att balansera hormonrubbningarna. Viktnedgång (vid övervikt) kan förbättra insulinnivåer, minska androgenproduktion och bidra till regelbunden menstruationscykel. Även fysisk aktivitet och en fiberrik kost med mycket grönsaker och fullkorn kan bidra till förbättring.
Symtomen vid PMOS förbättras ofta med åldern om vikten hålls stabil. Hos kvinnor med övervikt kan viktnedgång i sig räcka för att återställa ägglossningen. Även om detta inte alltid är tillräckligt kan det göra äggstockarna mer mottagliga för ägglossningsstimulerande behandling och minska graviditetsrelaterade risker.
Förutom specifika viktminskningsläkemedel kan viktkontrollen även stödjas med behandling som innehåller metformin.
Om dessa åtgärder inte ger önskad effekt kan fertilitetsbehandling bli aktuella.
Den främsta fertilitetsutmaningen vid PMOS (tidigare PCOS) är ägglossningsstörning, som ofta yttrar sig som utebliven eller oregelbunden ägglossning.
Vid en normal menstruationscykel frigörs ett ägg från äggstocken varje månad. Vid PMOS sker ägglossning sällan eller inte alls, vilket beror på hormonell obalans som stör mognaden och frisättningen av äggceller. Utan ägglossning kan graviditet inte uppstå naturligt.
Även om PMOS kan försvåra graviditet innebär det inte att graviditet är omöjlig. Chansen att få minst ett barn är i princip densamma som hos kvinnor utan PMOS, men det kan ta längre tid att uppnå första graviditeten. Ungefär hälften av alla kvinnor med PMOS blir gravida utan medicinsk hjälp.
Om menstruationscykeln är lång (över 35 dagar) rekommenderas en bedömning av specialläkare.
Vid behov kan fertilitetsspecialister ordinera läkemedel för att stimulera ägglossning eller rekommendera mer avancerade fertilitetsbehandlingar som insemination eller IVF. I de flesta fall räcker oral ägglossningsstimulering, vilket är en relativt enkel behandling när den ges av erfarna specialister.
Om graviditet inte är aktuellt, fokuserar behandlingen på symptomlindring. Oregelbunden cykel kan behandlas med hormonella preventivmedel, och ökad hårväxt kan vid behov behandlas med antiandrogen medicinering.
