Hur kan jag ta reda på om ägglossning sker?
Ägglossning och äggcellernas kvalitet har stor betydelse för fertiliteten:
Om patienten har en normal och regelbunden menstruationscykel utgår man vanligtvis från att ägglossning sker. Om det förekommer förändringar i menstruationscykeln, till exempel att menstruationen är oregelbunden eller försenad, kan orsaken vara en störning i ägglossningen. Ultraljudsundersökning och hormonanalyser kan hjälpa läkaren att ställa diagnos.
Polyendokrint metabolt ovarialsyndrom (PMOS, tidigare känt som PCOS)
Behandlingen av PMOS planeras individuellt beroende på syndromets karaktär och patientens situation. Om patienten har övervikt är det första steget livsstilsförändringar, särskilt förändringar i kosten.
I övrigt är förstahandsbehandlingen vanligtvis ägglossningsstimulering (ovulationsinduktion) oftast med letrozol. Behandlingseffekten följs upp med ultraljudsundersökning och ägglossningen kan även följas med ägglossningstest i urin.
I vissa fall används en ägglossningsinjektion för att säkerställa och/eller tidsbestämma ägglossningen (humant koriongonadotropin, hCG). Som alternativ kan ägglossningen stimuleras med FSH-injektioner (follikelstimulerande hormon) som ges under huden. Då följs folliklarnas utveckling med ultraljud.
Samlag eller, vid behov, insemination planeras till tidpunkten för ägglossningen.
Detta tillstånd orsakas av att hypofysen producerar för mycket prolaktin. Prolaktin ansvarar för mjölkproduktionen, och förhöjda nivåer kan leda till att patienten inte har någon ägglossning, på samma sätt som under amning.
Hyperprolaktinemi kan behandlas med läkemedel, vilket vanligtvis möjliggör att ägglossningen återkommer. Om prolaktinnivån är tydligt förhöjd bör hypofysen undersökas noggrant med bilddiagnostiska metoder.
Det är viktigt att känna till att äggstocksreserven börjar minska tydligt efter 35 års ålder. Man uppskattar att endast cirka 10 % av äggreserven då återstår.
Åldern har stor betydelse för äggens kvalitet, och denna utveckling varierar endast i begränsad utsträckning mellan olika kvinnor. Äggstocksreserven minskar naturligt med åldern, men omfattningen är individuell och motsvarar inte alltid den kronologiska åldern.
Till skillnad från män, som producerar spermier hela livet, föds kvinnor med sina totala antal ägg. Med åren minskar därför successivt antalet ägg som har förutsättningar att leda till en normal graviditet.
Äggstocksreserven kan bedömas genom en vaginal ultraljudsundersökning där antalet antralfolliklar (AFC) räknas, samt genom att mäta nivån av anti-Müllerskt hormon (AMH) i ett blodprov.
AMH kan mätas oavsett var i menstruationscykeln kvinnan befinner sig. Resultatet jämförs sedan med åldersanpassade referensvärden.
AMH (anti-Müllerskt hormon) produceras i äggstockarnas preantrala och små antrala folliklar. Alla dessa små folliklar kan inte bedömas tillförlitligt med hjälp av ultraljud.
Den vanligaste orsaken till att mäta AMH är att bedöma äggstockarnas funktionella reserv.
AMH-analys används när man misstänker nedsatt äggstocksreserv eller, i extrema fall, för tidig ovarialsvikt. I klimakteriet sjunker AMH-nivån till omätbara nivåer. Vid polyendokrint metabolt ovarialsyndrom (PMOS) är AMH-värdet däremot ofta tydligt förhöjt.
AMH-nivån beskriver inte direkt kvinnans fertilitet. Däremot används värdet inom fertilitetsutredningar för att planera doseringen av de läkemedel som används vid hormonstimulering av äggstockarna.
Ett lågt AMH-värde innebär en ökad risk för att äggstockarna reagerar svagt på hormonstimulering vid IVF-behandling. Även vid hög dos av FSH kan det då vara svårt att uppnå önskad follikeltillväxt och få fram det antal ägg som behövs för behandling.
AMH-värdet säger däremot ingenting om äggens kvalitet. Äggkvaliteten påverkas framför allt av kvinnans ålder.
Enbart AMH-värdet kan därför inte användas för att göra en tillförlitlig bedömning av en kvinnas fertilitet.
AMH-nivån påverkas i hög grad av åldern, och tolkningen måste alltid göras utifrån patientens ålder. Värdet sjunker individuellt med stigande ålder.
